tisdag 29 mars 2011

Träning i Barcelona!


Det gick såklart inte många dagar här nere i Barcelona förra året innan träningsabstinensen kickade in. Till en början fick träning i parker och löprundor längs med Diagonal (bredaste gatan som delar staden mellan väst och öst) tillfredställa behovet innan jag blev gymmedlem. De första veckorna flöt på bra men underlaget längs med de stora gatorna här nere är speciellt, cement och hård asfalt gjorde intervallpassen svåra. Till slut började höger knä ömma och jag vågade inte utmana ödet och slutade därför att springa utomhus. Kanske hade ett par bättre anpassade löpskor gjort saken bättre, efter lite drygt en månad hittade jag iallafall ett passande gym och kunde återuppta även intervallpassen.


Det gymmet jag först började träna på hette Holmes Place. Ett riktigt fint gym som hade allt, men pga flytt och nya vänner på jobbet som tränade på annat håll så blev det byte av gym i mitten på januari. Nu två månader senare ångrar jag mig inte en sekund, mitt nuvarande gym är ett av många i en kedja som går vid namnet DiR.



Två kvarter från jobbet ligger gymmet som jag nu går på, och jämfört med tidigare anläggningar så tar den här priset. Fyra grupp pass salar, en sal för spinning, trippla uppsättningar av fria vikter, dubbletter av varje maskin, åtta längdbassänger, jacuzzi och ångbastu. Så mycket mer av ett gym kan man nog inte önska sig, och priset? Sjuttio euro i månaden, det är bra valuta för pengarna.


Appråpå spinning så är det någonting jag alltid undvikit under mina träningssår. När jag som hastigast iaktagit fyrtiotalisterna på gymmet hemma i Nyköping så har åttio minuters monoton spinning aldrig intresserat mig. Men här nere fick jag för mig att prova ett pass, jag menar cykling i allmänhet har jag ju aldrig haft något emot. Och efter fyrtiofem intensiva minuter med dunkande house och en motiverande instruktör som pushade alla till maxpuls så fick jag mersmak. Adrenalinet som pumpar redan efter tio minuter och det faktum att man antar ett vattenfalls egenskaper inom femton, gör det hela till en mycket väl uppskattad endorfinjakt.

Precis som efter ett pass intervaller är belöningen stor, lätta steg, man fullkomligt svävar fram efteråt!

Vilket får oss att gå in på sist men inte minst avbehandlingen av min och min käre vän Sebastian Viks senaste trapatser!


Vid två tillfällen har vi sprungit upp för Montjuïc, som är ett berg och parkområde fem minuters promenad från vårt boende.

Underbar benträning med trappor, rulltrappor att springa i, bänkar, pelare och buskar att hoppa över. På tal om rulltrappor som ska vara ett bekvämt sätt att slippa gå, så förstår ni säkert hur man enkelt kan göra det jobbigt att springa igenom en sådan! Träningsvärk från dessa löprundor har inte gjort en besviken kan jag lova. Det fina med Barcelona är alla dessa öppna ytor och långa löpsträckor. Så sent som i söndags var jag och Sebastian åter iväg på adrenalinjakt och sprang hela vägen ned till stranden, en bit längs med strandpromenaden och hem igen. Med tanke på hur lika vi båda är så ges det ingen chans till vila eller paus, vi är båda lika tävlingsinriktade, envisa och ger aldrig upp!

Här är en länk till Sebastians blogg där ni kan följa hans resa från Sverige-Indien!

Www.sebastianvik.org

Tills vidare, ta hand om er alla nära och kära läsare!