tisdag 27 december 2011

Att bibehålla motivation och vara konsekvent.


Den 1:a januari så har jag i exakt sex år tränat aktivt från tre till tio gånger i veckan, under dessa år har jag vid ett fåtal tillfällen tvunget behövt vila pga sjukdom. Hur många veckor har jag själv valt att ha uppehåll? En vecka i juli 2010.

Så vad är det som varje gång drar mig in i gymmet eller ut i löpspåret? Varför har jag inte som alla andra svackor, motivationsbrist och eller bara vill ta det lugnt i perioder? Njuta av livet, passa på när jag är ung, unna mig mer av det goda här i livet? Det finns ett väldigt enkelt svar.

Människor dras till vad vi älskar. Har vi en mindre bra dag (det finns egentligen inga dåliga dagar, gör om, gör rätt och framförallt TÄNK rätt så är varje dag i veckan fredag) så längtar vi hem till stabilitet och trygghet. Hemma vet vi vad som väntar.

Jag har två hem, där jag bor och där jag tränar. Jag älskar att träna. Jag är helt övertygad om att jag njuter av livets goda. Jag har haft perioder där jag negligerat mitt eget bästa. Men jag har lärt mig av mina misstag och gått vidare. Jag har börjat lyssna på min kropp och börjat lära mig ett helt nytt språk. Jag, min kropp och min själ har nått en form av förståelse för varann. Ännu har vi mycket mer att lära av varann, men de senaste två åren har vi gått från främlingar till riktigt goda vänner.

Jag har tidigare misshandlat mig själv, utnyttjat mig kropp och gör det än idag. Men aldrig i samma utsträckning som tidigare. Jag har lärt mig en läxa, ju färre gifter desto bättre välmående. Hur kan jag ha varit så dum, feströkt? Så patetiskt. Alkohol? Än idag förekommer det, men kaos-kvällarna är det slut på. Ni känner nog vid det här laget till de mest uppenbara effekterna av alkohol. Frågan är just om det någonsin har kommit något gott ur den ädla drycken? Din självbild har säkert många gånger känts förstärkt, men din kropp har aldrig uppskattat dig för det. Det är inte så konstigt med tanke på vad alkoholen gör mot din kropp.
I nästa inlägg skall jag återigen redogöra vad det är i detalj.



Så var var vi, jo motivation. Resultat är vad som motiverar. Med rätt förutsättningar så finns det inga hinder förutom din egen vila. Som i föregående inlägg, lägg fokus och energi på vad du faktiskt kan påverka.

Som jag ser det, i min värld, finns inga uppoffringar. Jag gör en sak och går inte miste om någonting annat. Kom ihåg att du kan inte ångra vad du inte gjort! Jag har insett vad jag mår bäst av, jag vet hur bra jag kan må. Därför har jag inga svårigheter med att upprätthålla rutin, när det kommer till kost och träning. Köra på ett vinnande koncept, toppform året om, hur kan det på något plan vara jobbigt? Det är ju vad var man mår bäst av!

Efter alla år fram till idag, kan jag konstatera faktumet att jag blivit beroende av endorfinerna som hård träning producerar. Går det mer än en dag utan träning får jag ångest. Frågan som nu dyker upp till ytan - finns det någon baksida? Om det gör så ser jag den inte. Jag har hälsan i behåll, har inga men och inte dragit på mig någon skada. Det skingrar mina tankar och gör mig klar i huvudet. Det har format mig till den person jag är idag. Att vara konsekvent fullbordar varje dag, vecka, månad och år i mitt liv. Så länge jag kan gå kommer mitt liv kretsa kring den ultimata drogen, vad kretsar ditt liv runt?

The pain of discipline is far less then the pain of regret!

söndag 11 december 2011

Inställning är allt.


Utan undantag finns det inget som påverkar dig, de runtomkring och konsekvenser av dina handlingar mer. Är det något jag har börjat förstå hittills i min resa genom livet, så är insikten om alltings enkelhet. Varför krångla till det när du kan göra det enkelt? Varför tveka, säga kanske och vi får se, när du kan säga ja eller nej? Varför krångla till det när du kan säga ja eller nej? Varför lämna förhoppningar till din like när du kan ge ett rakt svar? Varför säger du en sak men menar något helt annat? Varför spela teater fastän du inte står på scen? Varför fundera, analysera och spekulera om ting när du har världens bästa ledsagare: din magkänsla, att gå efter? Magkänslan har inte alltid rätt såklart, men om du tvekar dra aldrig några förutfattade slutsatser. Vi funkar alla lika, vi gör alla misstag, ingen är perfekt, varken jag eller du. Vi får inte döma ut någon på förhand, alla måste få en ärlig chans.



Leva som man lär, det är något jag vet jag själv måste bli bättre på. Ambitionen jag har är att inom ramarna för sunt förnuft alltid kunna säga, tycka och tänka som jag vill. Att alltid vara mig själv och i största möjliga mån få andra att sträva efter samma sak. Vad du som jag behöver göra för att uppnå detta, är i grund och botten väldigt enkelt. Det för oss in på hjärtefrågan till rubriken, varför är inställning så avgörande? Du kan som jag med rätt inställning nå till nästa level. En nivå av självinstinkt väntar dig bakom hörnet och en boost av självförtroende du inte kan föreställa dig. Tanken är i grund och botten att du inte ska behöva tänka, bara göra. Missförstå mig rätt, utgå helt enkelt från att alltid ha en positiv grundtanke bakom alla beslut och handlingar du gör. Du har hört det förr, tagit till dig budskapet men har du verkligen anammat det fullt ut? Om du inte har så välkomnar jag dig till en helt underbar syn på livet. I min värld finns inga problem, bara lösningar. Okej klart problem uppstår, men då löser man dem och går vidare. I min värld delar man inte med sig av sina problem. Omständigheter och omgivning man inte kan göra något åt, låter man sig ej påverkas av. Allt annat som kan påverka dig och som du faktiskt KAN göra något åt, ordnar du.

Är det kallt? Tänk varmt. Är du trött? Gläd dig åt din säng. Är du hungrig? Du har råd med mat. Är det tråkigt på jobbet? Du har ett jobb OCH du får betalt. Är du ändå inte nöjd med arbetet vad du än gör? Skaffa ett nytt. Tänk efter, är du nöjd med din livssituation? Om inte så är det bara du som kan göra något åt det.

Det finns inget som står i vägen för att du ska lyckas med vad du vill. Okej då, en person kan - du själv.


fredag 22 april 2011

Följa normen, dricka alkohol, men till viket pris?


Till att börja med ska jag säga att jag inte har någon avsikt att på något sätt övertyga om vad som är rätt och fel angående alkoholkonsumering. Det är upp till alla att göra sina egna val, precis som med allt annat här i livet. Jag kan dock visa en annan sida av myntet och kanske trigga någon form av tankeställare hos er läsare. Jag vill helt enkelt att så många som möjligt ska må så bra som möjligt och jag tror man kan behöva bli påmind om vad vi faktist utsätter oss själva och våra kära kroppar för när vi förtär denna ädla dryck.

I mitt tidigare inlägg treenigheten tog jag upp en del om hur alkoholen påverkar oss, då främst ur ett fysiskt perspektiv. Eftersom jag inte dricker ofta men ändå umgås med många som ofta eller alltid dricker i sociala sammanhang, kan jag kanske ge en annan synvinkel på hur det är att mestadels vara nykter och varför jag anser priset vara alldeles för högt för att ta till flaskan.

Nu minns jag inte exakt när det var som jag fick för mig att på allvar ställa om mina vanor till sällandrickare men det var helt klart någon gång under gymnasietiden. Jag minns kvällen (tills drickandet tog överhanden och minnesluckorna tittade in) som en av många hemma i Nyköping. När jag vaknade och mådde som jag förtjänade och tänkte som man ofta gör ”Ska aldrig mer dricka igen..” slog det mig att denna gång hade jag även lyckas supa bort min plånbok och min mobil. Ångesten slog som en blixt från en klarblå himmel, dags att börja leva i nuet. I soffan låg jag och tänkte vidare på vilka fler konsekvenser alkoholen bär med sig.



Om en vecka har sju innehållsrika dagar kan man ju genast räkna bort dagen efter en ordentlig fylla. Vi vet ju alla hur man bara vill slappa bort en sådan dag enklast genom att uträtta så få göromål som möjligt. Om man som så många gör jobbar fem av veckans sju dagar, räknar jag enkelt på EN återstående fri dag. Hemsk tanke, ska jag verkligen behöva offra så mycket bara för att följa normen? Jag bestämde mig helt enkelt att hädan efter blir det nyktert festande, och det vara ingen lätt övergång må jag säga. De första veckorna var man osäker, osocial och i övrigt fruktansvärt uttråkad. Efter en tids festande och utgång så började allt släppa, alla hämningar man hade började ge med sig utan en minsta droppe alkohol.

Två till tre månader senare var man helt omställd och nu kunde en helt nya era av festande och socialt umgänge äga rum. Jag har svårt att finna nackdelar med att vara nykter och kunna umgås precis som alla andra, fördelarna överväger i alla avseenden.

Jag rekommenderar dock ingen att ”prova” gå ut en kväll nykter, det handlar om att ändra hela sin livstil, en gång är ingen gång. Det är trots allt en vana som för många tog sin början i en alldeles för tidig ålder och nu är något som ligger i majoriteten av allas natur. Det är precis som viktnedgång, det finns ingen quickfix.

Jag har långt kvar i min personliga utveckling innan jag själv helt och hållet kan släppa på alla hämningar. Med tiden kommer det gå lättare och lättare, vilket utan tvivel är ett av mina mål här i livet; att alltid kunna säga och göra precis så som tanken faller in, utan att det känns pinsamt, konstigt eller fel.



Tänkt dig själv på en nattklubb i vänners närvaro, du äger allt och alla. Du har full kontroll på allt du säger och gör, behöver aldrig oroa dig för att göra bort dig med ord eller rörelser. Du upplever allt i realtid och uppmärksammar i minsta detalj vad som händer i din omgivning. Du kommer känna dig ruskigt självsäker när du minglar runt, konfronterar och konversar med vem som helst, främmande personer såsom dina närmaste. Du kan säkert redan nu räkna ut hur du kommer känna dig, just precis, trygg med dig själv. Och självsäkerhet är ju något vi alla eftersträvar eller hur?

Det finns droger som får dig att känna samma euforiska känsla, men varför fly verkligheten och din egen personlighet när du kan vara där, i egen hög person vara dig själv och uppnå precis samma känsla?

Det kostar dig ingenting fyskiskt, psykiskt, ekonomiskt eller känslomässigt.

Vad som än händer så kommer du veta varför, för du var där, opåverkad och i dina sinnes fulla bruk.

Låter det inte som det givna alternativet? Jag menar hur bra låter inte det här:

Ett rus som aldrig tar slut?

Som avslutning så kan vi även ta upp de uppenbara fysiska effekterna. Om man någon gång ska lyssna på vad sin kropp säger så är det i kombination med alkohol. Det är ett gift och din kära kropp vet detta mycket bättre än du. Så fort först droppen slinker ned börjar kroppen redan omprioritera. Processer såsom matsmältning, fettförbränning, proteinsyntes, uppehållandet av vätske, vitamin och mineralbalansen nedprioriteras omedelbart. Allt din kropp vill är att bli av med alkoholen, så den åter kan fokusera på de ovan nämna uppgifterna. Jag lever inte som jag alltid lär, försöker dock i största möjliga mån hålla mig undan alkohol. Det bästa är en öl någon gång för den goda smakens skull, att bli full är hursomhelst inget jag längre eftersträvar.

Kort och gott, som med det mesta här i livet, kostar det så smakar det.


tisdag 29 mars 2011

Träning i Barcelona!


Det gick såklart inte många dagar här nere i Barcelona förra året innan träningsabstinensen kickade in. Till en början fick träning i parker och löprundor längs med Diagonal (bredaste gatan som delar staden mellan väst och öst) tillfredställa behovet innan jag blev gymmedlem. De första veckorna flöt på bra men underlaget längs med de stora gatorna här nere är speciellt, cement och hård asfalt gjorde intervallpassen svåra. Till slut började höger knä ömma och jag vågade inte utmana ödet och slutade därför att springa utomhus. Kanske hade ett par bättre anpassade löpskor gjort saken bättre, efter lite drygt en månad hittade jag iallafall ett passande gym och kunde återuppta även intervallpassen.


Det gymmet jag först började träna på hette Holmes Place. Ett riktigt fint gym som hade allt, men pga flytt och nya vänner på jobbet som tränade på annat håll så blev det byte av gym i mitten på januari. Nu två månader senare ångrar jag mig inte en sekund, mitt nuvarande gym är ett av många i en kedja som går vid namnet DiR.



Två kvarter från jobbet ligger gymmet som jag nu går på, och jämfört med tidigare anläggningar så tar den här priset. Fyra grupp pass salar, en sal för spinning, trippla uppsättningar av fria vikter, dubbletter av varje maskin, åtta längdbassänger, jacuzzi och ångbastu. Så mycket mer av ett gym kan man nog inte önska sig, och priset? Sjuttio euro i månaden, det är bra valuta för pengarna.


Appråpå spinning så är det någonting jag alltid undvikit under mina träningssår. När jag som hastigast iaktagit fyrtiotalisterna på gymmet hemma i Nyköping så har åttio minuters monoton spinning aldrig intresserat mig. Men här nere fick jag för mig att prova ett pass, jag menar cykling i allmänhet har jag ju aldrig haft något emot. Och efter fyrtiofem intensiva minuter med dunkande house och en motiverande instruktör som pushade alla till maxpuls så fick jag mersmak. Adrenalinet som pumpar redan efter tio minuter och det faktum att man antar ett vattenfalls egenskaper inom femton, gör det hela till en mycket väl uppskattad endorfinjakt.

Precis som efter ett pass intervaller är belöningen stor, lätta steg, man fullkomligt svävar fram efteråt!

Vilket får oss att gå in på sist men inte minst avbehandlingen av min och min käre vän Sebastian Viks senaste trapatser!


Vid två tillfällen har vi sprungit upp för Montjuïc, som är ett berg och parkområde fem minuters promenad från vårt boende.

Underbar benträning med trappor, rulltrappor att springa i, bänkar, pelare och buskar att hoppa över. På tal om rulltrappor som ska vara ett bekvämt sätt att slippa gå, så förstår ni säkert hur man enkelt kan göra det jobbigt att springa igenom en sådan! Träningsvärk från dessa löprundor har inte gjort en besviken kan jag lova. Det fina med Barcelona är alla dessa öppna ytor och långa löpsträckor. Så sent som i söndags var jag och Sebastian åter iväg på adrenalinjakt och sprang hela vägen ned till stranden, en bit längs med strandpromenaden och hem igen. Med tanke på hur lika vi båda är så ges det ingen chans till vila eller paus, vi är båda lika tävlingsinriktade, envisa och ger aldrig upp!

Här är en länk till Sebastians blogg där ni kan följa hans resa från Sverige-Indien!

Www.sebastianvik.org

Tills vidare, ta hand om er alla nära och kära läsare!



söndag 27 februari 2011

Självförtroende i all ära!


I en park någonstans i centrala Barcelona sitter jag och för första gången på femton veckor låter fingrarna flyga från ena tangenten till den andra.. äntligen. Tankarna på att återuppta skrivandet har gäckat mig i många dagar, bidragit till sömnlösa nätter när inspiration och idéer endast fått utlopp i ändlösa loopar i huvudet. Graden av tillfredsställelse är i det närmaste omätbar då jag nu med min nyinköpta laptop återigen kan forma tankar till ord.

Passionen till träningen, kosten och ett hälsosamt leverne har varit min morot till skrivandet, men så dramatiskt som mitt liv har förändrats de senaste månaderna så har jag fler skäl än någonsin tidigare att dokumentera och delge pusselbitarna som formar mitt liv.

Jag ska göra det enkelt för er läsare och börja där jag slutade, förra året i mitten på juni. Jag hade precis gjort mig vän till ett nytt ansikte på gymmet, en tjej som jag än idag har mycket att tacka för. För att göra en lång historia kort så blev efter flertalet pass på gymmet och en och annan löprunda i skogen min nyblivna vän mer än bara en vän. En vänrelation som utvecklades till ett fem månader långt förhållande vilket jag redan i ett tidigt skede trodde var mitt livs kärlek. En underbar sommar 2010 med minnen för livet till en flytt från lilla Nyköping ned till Barcelona. Då var det en ständigt pågående dröm som förgyllde min vardag, jag hoppades innerligt att jag aldrig skulle behöva vakna. Men idag sitter jag i skrivande stund och har inte längre en hand att hålla hårt i utan livet har gått vidare. Jag har som sagt den kvinnan att tacka för mycket, hade det inte varit för henne hade jag nog inte som jag nu gör, suttit under ett palmträd på en parkbänk i världens bästa stad. Jag ser det som en god erfarenhet, de fem månaderna var trots allt de mest händelserika i mitt liv.

Den första september flyttade vi ned till Barcelona, en trång men charmig etta blev första anhalten. Jag hade haft tre veckor på mig att avveckla mitt liv i Nyköping och förbereda mig för storstaden. Genom Pia Nilsson en kär vän till min mor så kom jag till Barcelona med två kontakter i min mapp. Runt lunch fredagen den tionde september hörde jag av mig till kontakt nummer ett, Kristoffer Palmgren, rekryteringsansvarig på företaget One Contact. Tre timmar senare satt jag på min första seriösa arbetsintervju med skjorta och finskorna på. En kvart in satt jag och försökte se mig själv sitta och jobba med telefonförsäljning. Är jag en telefonmänniska? Gillar jag att prata länge i telefonen? Har hört från alla hålla om och om igen att jag måste lära mig att ARTIKULERA och tala TYDLIGT? Vad gör jag här tänkte jag..

Nu snart sex månader senare, efter gårdagens extraknäck på jobbet och med ett nyskrivet kontrakt på fast anställning ångrar jag mig inte en sekund! Jag kunde inte ens i mina tankar visualisera mig själv ringa till personer och få betalt för det. Hur kunde det då bli verklighet, till dagens vardag, till ett jobb jag längtar till och mer än gärna jobbar extra på? Jag som alltid fått det projicerat att tala tydligare så man förstår vad jag säger. Nu har jag kommit fram till följande, jag har alltid negligerat alla infall om att jag talar för fort och inte gör mig förstådd. Jag har förbisett alla gånger folk har frågat om vad jag sagt. Nu skulle jag ju få svart på vitt om det verkligen är så som alla säger, har de rätt så skulle jag ju uppenbarligen inte kunna sälja något. Och ja, folk omkring mig, ni har haft rätt, jag kom tidigt till insikt om hur mitt tal haft sina svagheter när det kommer till ljudnivå och artikulation. Så i telefonen på mitt nya jobb blev det för första gången uppenbart för mig själv och det kom helt enkelt att bli ett sätt att överbevisa mig själv jag kan ändra på mitt tal.

Känns otroligt skönt att jag en gång för alla slagit slag i saken och ändrat på det dåliga beteendet, ingen är perfekt men jag hoppas att man inte ska behöva fråga om lika mycket längre iallafall!

Så i dagens läge med fast jobb, boende ordnat fram tills den sista augusti och en vardag som uppfyller alla förväntningar så kan jag kort och gott säga att lyckan infinner sig i hög grad.

Och ja, självförtroendet är på topp!

Har hela dagens söndag fri utan större göromål och åtaganden, så jag ska genast ge mig i kast med nästa inlägg.

Stay tuned!